Omställningen till god och nära vård initierades av regeringen 2018. Trots stora ambitioner har omställningen gått trögt, och effekterna är ännu begränsade. Forskningen pekar på viktiga åtgärder för att lyckas: stärk primärvårdens roll, öka samverkan mellan olika aktörer, säkerställ tillgången på kompetent personal och använd digitala verktyg på mer effektiva sätt.

I dag befinner sig Sveriges hälso- och sjukvård mitt i en förändring. Det gamla systemet ses som förlegat och otillräckligt i en tid när fler lever längre och har kroniska sjukdomar. Resurserna är begränsade, och för att möta framtidens behov krävs ett nytt sätt att tänka kring hälsa och vård.

Visionen för reformen är en hälso- och sjukvård där patienten står i centrum och tekniken möjliggör både bättre tillgänglighet och förebyggande insatser. I en fullt genomförd vårdmodell håller vi själva bättre koll på vår hälsa och har en kontinuerlig dialog med vår sjuksköterska eller läkare om när åtgärder behöver sättas in. Sjukdomar fångas upp i tid och förebyggs, vilket minskar kostnader och ger resurser att förbättra arbetsvillkoren för vårdpersonal. Primärvården blir basen, med hög kontinuitet och tillgång till specialistkompetens när det behövs – allt för att skapa en trygg, hållbar och jämlik vård.

En reform med höga ambitioner – men begränsade resultat

Sju år senare har de utlovade förändringarna uteblivit i praktiken. Socialstyrelsens senaste uppföljning visar att målen om tillgänglighet, delaktighet och kontinuitet har uppnåtts i mycket liten omfattning. Exempelvis uppfattade endast tre av tio svenskar att de hade en fast läkare 2024 – samma andel som 2020. Detta är dessutom lågt jämfört med andra jämförbara länder där åtta av tio rapporterade att de hade en fast läkare.

Politikerna är eniga om att omställningen till en god och nära vård ska genomföras. Men varför går det så trögt?

Fel fokus i mätningen av framsteg

Anders Anell, professor vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet, har följt utvecklingen inom svensk vård under flera decennier. Anders är tveksam till om de indikatorer som används för att mäta reformens framsteg verkligen fångar de komplexa behov som primärvården står inför.

– Att vi inte nått dit behöver inte vara fel i sig, kanske skulle vi i stället behöva mäta andra saker. Målen om tillgänglighet och kontinuitet är viktiga, men kan mätas på flera olika sätt. Om vi inte rättar till grundläggande strukturella problem, som bristen på personal och en effektiv omställning i arbetsmetoder, kommer vi inte heller att nå de här målen.

Han lyfter fram att en stor del av problemen beror på den utbredda bristen på allmänläkare, vilket gör det svårt att bemanna vårdcentralerna och ge invånarna den kontinuitet de behöver.

– Vi har för få allmänläkare för att bemanna primärvården på ett bra sätt. Samtidigt måste vi omforma primärvårdens arbetssätt för att göra den mer flexibel och effektiv utifrån patienters olika behov, säger han.

Jag skulle vilja se mer forskning om hur vi kan stärka primärvårdens roll, förbättra samverkan mellan kommuner och regioner, och skapa långsiktig kontinuitet i vården. /Anders Anell

Låg status bromsar utvecklingen

En annan viktig aspekt av omställningen handlar om primärvårdens status i förhållande till den specialistvård som bedrivs vid sjukhusen. Historiskt rankas allmänläkare och primärvård lägre än specialistläkare och sjukhusvård.

– Det påverkar både resursfördelning och hur mycket uppmärksamhet primärvården får, vilket i sin tur hindrar långsiktig förändring. Det krävs inte bara resurser utan också att primärvården får en tydligare organisatorisk roll inom vården och har stort förtroende bland befolkning och patienter.

Anders betonar vikten av långsiktighet och påpekar att det, trots trögheten, finns en bred samsyn om att stärka primärvården – något som inte var fallet för 25 år sedan.

– Ekonomiska incitament är inte en lösning för att få till en omställning i sig. Omställning kräver långsiktiga beslut som rör uppdrag och resurser. Men ekonomiska incitament kan ge stöd så att de långsiktiga målen uppnås och kan därmed bidra till en omställning som verkligen gör skillnad, säger han.

Under de kommande åren har Forte fått ett utökat uppdrag: att utöver den vårdforskning som redan finansieras satsa särskilt på forskning om god och nära vård. Årets satsning på tio miljoner kronor ska successivt öka till 30 miljoner kronor år 2028.

Anders betonar det stora behovet av forskning för att skapa de rätta förutsättningarna för att primärvården ska kunna utvecklas och möta framtidens krav och utmaningar.

– Jag skulle vilja se mer forskning om hur vi kan stärka primärvårdens roll, förbättra samverkan mellan kommuner och regioner, och skapa långsiktig kontinuitet i vården. Det är avgörande för att skapa ett hållbart och rättvist vårdsystem, säger han.

En komplex reform i en gigantisk sektor

En annan avgörande orsak till att reformen går trögt är att omställningen innefattar hela Sveriges vård- och omsorgssystem, med alla aktörer i landets regioner och kommuner. Dessutom är vård- och omsorgssektorn Sveriges största bransch, med nära 900 000 anställda – mer än var sjätte sysselsatt på arbetsmarknaden.

Det är allvarligt att så många slutar. Vi har lämnat förslag på hur man kan göra för att få sjuksköterskor och andra legitimationsyrken att återvända. /Ann-Marie Wennberg Larkö

Ann-Marie Wennberg Larkö, läkare och tidigare ordförande i Nationella vårdkompetensrådet, menar att omställningen i alltför hög grad bedrivits på strategisk nivå – utan att det fått effekter i verkligheten. Och verksamheterna har inte fått bättre förutsättningar, anser hon.

– En viktig del av omställningen är god kompetensförsörjning både nu och i framtiden – och på den punkten jobbar vi i vårdkompetensrådet på uppdrag av regeringen för att komma med förslag, säger hon.

Kompetensbrist hotar personcentreringen

Kompetent personal är nödvändigt för att kunna arbeta så kallat ”personcentrerat”, ett nyckelbegrepp som återkommer i omställningen. I stället för att bara se en sjukdom eller en diagnos ska hälso- och sjukvårdspersonal också hinna se individen, liksom individens unika behov, förutsättningar och vårdpreferenser.

Men hur ska det gå till när vi saknar över 4 000 specialistläkare inom allmänmedicin och sjuksköterskeflykten inte visar några tecken på att avta?

– Det är allvarligt att så många slutar. Vi har tittat på det särskilt och kommit med förslag på hur man kan göra för att få sjuksköterskor och andra legitimationsyrken att återvända, säger Ann-Marie.

Nationella vårdkompetensrådets rapport om vårdens kompetensförsörjning innehåller 25 konkreta åtgärdsförslag för att säkra personaltillgången. Fokus ligger på att erbjuda kvalitativ utbildning och skapa förutsättningar för personal att stanna kvar i yrket. Bland annat föreslås förbättringar av arbetsmiljön, möjligheter till fortbildning på arbetstid och tydligare karriärvägar, särskilt för sjuksköterskor.

– Sjuksköterskor ska kunna se att det finns möjligheter att göra karriär, till exempel genom den nya yrkesrollen avancerad specialistsjuksköterska, säger hon.

Hon betonar också vikten av medicinsk kompetens inom kommunal hälso- och sjukvård, där avancerade specialistsjuksköterskor kan spela en avgörande roll.

Digitala verktyg kan frigöra tid till patienterna

Vilken roll kan digitala verktyg och utbildningsinsatser spela i övergången till en mer personcentrerad vårdmodell?

– En god digital arbetsmiljö med användarvänliga verktyg minskar dubbelarbete och avlastar vårdpersonalen. I dag går mycket arbetstid åt till administration. Om vi kan minska den tiden frigörs resurser för att ge mer tid till patienterna, förklarar hon.

Samtidigt är Ann-Marie medveten om att förslagen måste omsättas i verkligheten.

– Vi är bra på att ta fram underlag och beskriva vad som behöver göras, men vi är sämre på att faktiskt få båten i sjön, säger hon med eftertanke.

”Förändringar misslyckas ofta– delaktiga medarbetare gör skillnad”

Henna Hasson är professor vid Karolinska Institutet och forskar om hur man bäst implementerar nya arbetsmetoder. Har hon en lösning på hur omställningen till en god och nära vård ska kunna sjösättas?

– Det finns exempel på bra och mindre bra implementeringar, men nej, det finns inte ett färdigt recept på en viss evidensbaserad metod för en viss omorganisation. Men forskningen kan ge generell vägledning om vad som är viktigt, säger Henna Hasson.

Det viktigaste vid alla förändringar är att man måste förstå varför man ska göra dem.

– Har man ingen aning om varför det är viktigt så minskar chanserna att lyckas, säger hon.

Förstå varför – och hitta rätt lösning tillsammans

Men att förstå varför, och vara överens om vad man vill uppnå, räcker inte. Man behöver vara överens om en viss lösning också, det bästa tillvägagångssättet för hur förändringen ska ske.

– De medarbetare som förväntas göra något annorlunda och ändra sitt beteende, behöver definitivt uppfatta vad det är som ska göras men också tycka att det är den bästa lösningen för att uppnå de önskade resultaten. Jag arbetar själv som chef inom vården, och utgår från mitt chefsperspektiv. Innan jag har frågat mina medarbetare hur en ändring passar ur deras perspektiv har jag inte alla detaljer på bordet, säger Henna.

Så länge man inte har med sig alla verksamheter finns ingen anledning att jubla, tvärtom nästan.

– Hälsan och livsvillkoren är inte jämnt fördelad bland Sveriges befolkning i dag. Enskilda insatser som handlar om till exempel livsstilsförändringar tenderar att inte nå socioekonomiskt svaga grupper lika effektivt. Med en ojämlik implementering riskerar hälsoklyftan därmed att öka.

Ledningens ansvar – och riskerna med att misslyckas

Enligt Henna visar forskning att effektiva implementeringar också kräver så kallat organisatoriskt ägande. Det betyder att ledningen visar vägen – och ser till att förändringen blir av.

– Man ska följa upp, inte släppa taget och inte lämna medarbetare själva för att sköta förändringen, säger hon.

Dessutom finns ytterligare en viktig aspekt att tänka på. Att man kan misslyckas.

– Det är ganska vanligt. Olika siffror visar att mellan 50 och 70 procent av alla förändringar fallerar, man uppnår inte de resultat som man önskade från början. Så därför behöver man vara uppmärksam på att processen kan komma att bli lite annorlunda, ha örat nära marken för att veta hur implementeringen fortskrider, avslutar hon.

Text: Maja Lundbäck och Michelle Bornestad